Tillägg 2024-02-16
Detta är en något uppdaterad version av den artikel jag ursprungligen skrev 2019 för materialhandeln Farg.nu (Screentec AB). Texten är något redigerad.
Redan ett par tusen år före vår tideräkning kalligraferade kineserna med hårpenslar, och från det gamla Egypten har man färgpenslar bestående av sammanfogade kvistar. Som uppfinning är penseln flera tusen år gammal, den står i centrum för målarens arbete och tillsammans med paletten får den ibland symbolisera konstnärligt arbete överlag.
Tidigare har jag skrivit om naturhårens olika egenskaper. Nu vill jag berätta något om penselns form och då mer specifikt om den form som kallas filbert, en platt penseltyp med avrundad spets. Denna undersökning visar hur godtycklig och ibland förvirrad, men därmed också djupt mänsklig, begreppsbildningen är.
Filbert uttalas med betoning på sista stavelsen [fil-bär]. Den är en av de mest användbara penselformerna för måleri med tjocka färger som olja, tempera, akryl och vinyl, även om formen naturligtvis förekommer bland akvarellpenslar också. Många konstnärer använder uteslutande filberter [fil-bär-er]. Platt mot underlaget får du ett brett streck, sidledes ett tunnare och med den yttersta spetsen kan du med försiktig hand manipulera finare detaljer.
Den helige Filibert & hasselnöten
Namnet filbert har ett fascinerande ursprung med lager på lager av historiska händelser som sträcker sig nästan 1400 år tillbaka.
På 600-talet levde en gång en abbot som hette Filibert. Det var i frankernas rike som då styrdes av den merovingiska ätten. Abboten Filibert verkade i det som idag är Normandie och grundade där två kloster. Filibert levde ett rättfärdigt liv och efter sin död kanoniserades han och fick namnet Sankt Filibert av Jumièges eller av Noirmoutier, byarna där han grundade kloster.
Anekdotiskt kan tilläggas att ett par hundra år senare härjades Noirmoutier av vikingar. Munkarna i S:t Filiberts kloster räddade då hans reliker och flydde till byn Tournus. Där lät de uppföra en kyrka som ännu står, över tusen år gammal – Saint-Philibert de Tournus.
Hursomhelst, tiden gick och den normandiske kungen Vilhelm erövrade England 1066. I de styrande skikten talades anglo-normandiska som spred sig ned i folklagren i det nya landet. På det språket, som egentligen var en fransk dialekt, hade hasselnöt på 1200-talet kommit att kallas noix de filbert. Hasselnötterna ansågs nämligen mogna på S:t Filiberts helgondag 22 augusti (enligt äldre engelsk almanacka).
Hassel är dock ett släkte med många arter och sorter. Även på svenska finns en sort som heter just filberthassel (Cyrolus maxima). Den särskiljer sig genom klibbhåriga kvistar och långsmala nötter, upp till 3 cm, helt inneslutna i sina fruktskålar. En av dess mer kända sorter är blodhassel (C. m. f. purpurea), vanlig som prydnadsträd med rosatonade nötter och fröhängen och mörkröda blad.
Det bör påpekas att en nutida fransos inte skulle förstå vad som menas med noix de filbert, för hasselnöt heter idag noisette. Specifikt filberthassel däremot heter noisetier de Lambert. S:t Lambert firas 17 september, alltså nästan en månad efer än S:t Filibert helgondag. Kanske kan tålamodet förklaras med att fransmännen premierade er mer utvecklad hasselnötssmak. Svenska Akademiens Ordbok påpekar också att en äldre beteckning på filbertnöt är lambergska nötter, och lustigt nog kan den som idag letar nötträd till sin trädgård hitta sorten Lamberts Filbert.
Även tyskarna tycktes föredra sina nötter mer mogna, där heter de Lambertsnuss. På gammal högtyska var för övrigt S:t Filiberts namn Filu-berht vilket betydde ’mycket klar/ljus’. Men i delar av den engelskspråkiga världen fortsatte hasselnötter generellt att benämnas filberts. Namnet filbert kommer därför sannolikt av en engelskspråkig person. Hade denne istället varit fransk- eller tyskspråkig skulle föremålet för denna text kanske ha kallats lambertpensel.
Kattunga
För att ytterligare komplicera för konstnärer går filbertpenslar även under beteckningen kattunga (en. cat’s tongue), i synnerhet i regioner där filbert inte ger några associationer. Så på tyska Katzenzunge (tex av fabrikören Habico), på italienska lingua di gatto (tex Zecchi) och på franska langue de chat (tex Isabey). Somliga använder dock beteckningen specifikt om en särskilt spetsig variant av filbertpenslar, triangelformade eller som nederdelen på ett hjärta, en produkt som är tämligen ovanlig i Sverige. Kan kan fråga sig varför eftersom katters tungor inte är spetsiga.
I franskan är däremot beteckningen usé bombé vanlig, ungefär ’rundnött’. Beskrivningen kan tyckas missvisande eftersom bara billigare penslar har avklippta hår, dvs. de har inte kvar de individuella hårstrånas avsmalnande och spjälkade spetsar. Bättre penslar av konstnärs- eller premiumkvalitet har håren placerade så att de naturligt sluter sig i en hasselnötsliknande form, vilket kräver mer tid. Fast då kan man kanske inte påstå att de ser inarbetade ut.
1800-talets impressionister
Tidigare genom historien förekom bara runda penslar, sett i genomskärning. Alla klassiska verk är målade utan flata penslar eller moddlare. Det som idag kallas franska akvarellpenslar är en traditionell rest från hur de flesta penslar tillverkades under åtskilliga århundraden. Borsten fästes genom att lindas fast med textil- eller metalltråd, alternativt användes också hylsor gjorda av gåspenna för ytterligare styrka. När gåspenneröret virades tråd veckades det samman en aning och nöp fast borsten i skaftet. Gåspennan är dock flexibel och kan inte hålla den platta form som krävs för filbert, för det krävs en hylsa av metall.
Flera anger att metallhylsorna började dyka upp runt 1730, även om jag inte lyckats identifiera fynd eller förstahandskällor. Det antyds att det var en fransk uppfinning men att produktionen kom igång först framåt revolutionen 1789. Tekniken spreds sakta, först till Tyskland, varpå franska borstbindare fick internationellt gott rykte, tex. märket Raphaël vars första butik öppnade 1793 i Paris, ett par steg från Pont Neuf.
Till en början bestod metallhylsan av tunna bleck som bockades runt skaftet och limmades eller fästes med en nit. Dessa tenderade att lossna eftersom skaftets trä expanderar och krymper med fukt, särskilt för akvarellpenslar. Först långt senare lärde man sig att fästa hylsorna genom falsning, alltså spår eller midjor som håller fast hylsan i skaftet. Den spanska premiumfabrikören Escoda påtalar gärna att de använder tredubbla falsar.
Metallhylsan var en förutsättning för utvecklingen av filberten. Kanske skedde det genom en tillfällighet, att någon absintstinn konstnär råkat kliva på en pensel och sedan prövade den. Mer krävdes inte för få den platt, varpå en helt ny penseltyp var uppfunnen.
Nya penselformer innebar också nya målartekniker. 1800-talets impressionister ville fånga ögonblick, ljus och stämningar, de undersökte optiska effekter på nya sätt vilket krävde en annan penselföring. Man arbetade snabbt med korta, yviga taches (fr. ’fläckar’) eller touches (’penseldrag’). Man talade om dem i termer av vergules, franska för ’komman’, och man ville att penselborstens spår skulle bevaras i färgen. Hantverkets materialitet skulle visas i tekniken. Istället för akademiskt måleri där många stöpts i en och samma form, uppstod en längtan efter individualism och att tolka ljusspelen efter sin egen unika syn.
Man använde även kontrasterande färger för att skapa optisk vibration. Gula och blå fläckar intill varandra smälte samman till upplevelsen av grönt, men en levande grön som förändrades beroende på distans, belysning och betraktare.
Den platta penseln tillät mer kontroll och kunde lyfta mer färg, impressionisterna tog den till sig varpå den populariserades. Penslar slits med flitigt bruk och impressionisterna målade intensivt, fysiskt. Det är allmänt bekant att många målare föredrar inarbetade penslar som rundats i kanterna. Kanske just därför kunde en fabrikör kläckte idén att producera redan inarbetade penslar – usé bombé, ’rundsliten’. Därmed var filbertpenseln född.
Nutiden
Nutida penselfabrikörer har parafraserat namnet filbert för att hitta ett specifikt handelsnamn för filberter med extra långa borst. De kallar dem egberts, engelskt uttal [ägg-börts], antagligen för att formen också är äggliknande. Egbert av Kent var förvisso en kung samtida med S:t Filibert, men den avrundade formen har ingen koppling till honom. Långa filberter användes redan på 1800-talet och är en penseltyp som återigen blivit populär bland realistiska målare.
De långa håren är mer svårmanövrerade men öppnar för särdeles mjuka penseldrag och kan i viss mån skruvas samman till en finare spets. De fungerar särskilt väl för så kallad schumring (eng. scumbling), vilket innebär att lägga penselns sida mot underlaget, nästan liggande, och med torr färg slarvigt stryka ut som trasiga eller inte helt täckande färgskikt.
För att avrunda vill jag önska lycka till med penselvalet. För den som är nyfiken på mer om naturhår rekommenderas artikeln Att välja pensel. Där förklaras bla. hur sk. sammanlåsning (en. interlock) av håren ger penslarna bättre styrsel och kontroll. Slutligen uppmanar jag läsarna att tvätta sina penslar med en fet oljetvål i vatten, tex. marseille- eller aleppotvål, en god investering som markant ökar penslarnas livslängd.
Gabriel Winnberg
Färgkarl till er tjänst